Leidenfrost-effekten är ett fysikaliskt fenomen där en vätska, i nära kontakt med en massa som är betydligt varmare (t.ex. en vattendroppe i en het kastrull) än vätskans kokpunkt, bildar ett isolerande ångskikt som förhindrar att vätskan kokar snabbt.
Att en vattendroppe blir långlivad när den faller ned på metall som är mycket varmare än vattnets kokpunkt rapporterades först av Hermann Boerhaave år 1732. Det var inte förrän 1756 som den tyske läkaren Johann Gottlob Leidenfrost publicerade “A Tract About Some Qualities of Common Water”.
Denna effekt kan ofta demonstreras under matlagning när man strör droppar vatten i en kastrull för att mäta dess temperatur: om kastrullens temperatur är vid eller över Leidenfrostpunkten, skuttar vattnet över kastrullen och tar längre tid att avdunsta än i en kastrull under Leidenfrostpunktens temperatur (men fortfarande över kokningstemperaturen). Leidenfrostpunkten, som motsvarar det minimala värmeflödet, är av praktiskt intresse eftersom den utgör den nedre gränsen för värmeflödet i filmkokningsregimen. Om värmeflödet sjunker under detta minimum kommer filmen att kollapsa, vilket leder till att ytan kyls av och nukleatkokningen återupprättas. Leidenfrost-effekten ligger också bakom förmågan hos flytande kväve att glida över golv.
